smspoesi

Sömnlöshetens gissel

Tändernas gnissel

När livet ej går så på räls

Som du tänkt

Ångestens vånda

Magsårets plåga

När du kravlar i uppbackens

Brant så befängt

Tomma och ljudlösa skrik

I dig ekar

När du dina naturliga

Drifter dig nekar

Söker att passa

I samhällets mall

Stöpt efter mängden

Men inte för all’

När du så brutalt

Dina drömmar nu kväver

För den breda vägen

Som samhället kräver

Tror att du är mogen

Att fatta beslut

När du ifrån grundskolan

Glatt springer ut

För tidigt så krävs du

Att välja din bana

Att arbeta flitigt

Och framgångar ana

Men märker du trögheten

Där du går fram

Du möter på hinder

Och inget du kan

Då måste du drömmarna

Få i kuvös

Din själ måste räddas

Ditt hjärta förlös!

I en tvungen situation

Med upprepning och tristess

Blir det lätt komplikation

Utan någon alls finess

När du själen låser in

Slänger nyckeln till dess lås

Blir du lätt tung i ditt sinn

Du blir fånge i ditt bås

Utan luft att tänka fritt

Utan något eget val

Sinar det som förr var ditt

Kvar är hjärtats mörka kval

I en tvungen tillvaro

Dör allt det som utgör dig

Själen finner ingen ro

Innan du kan säga nej

När jag kommer nära

Ni sluter er ring

Och tystnar er konversation

Jag ensam får vandra

Till det ringer in

Och påbörjas nästa lektion

Ni ringer ej till mig

När sportlov det är

Eller när ni ordnar en fest

Jag ryggsäck med flera ton

Sorg går och bär

Ja livet det känns som en pest

Jag vill vara med i

Gemenskapen varm

Jag vill också vara er vän

Jag vill gå bredvid er

Och hålla er arm

Jag vill skratta åt era skämt

Men det kommer aldrig

Att ske vad jag vet

Så jag håller avstånd från er

Och bär i mitt hjärta

Som mörk hemlighet

Jag gråter när ni inte ser

Jag blottar mig för dig

Och visar min själ

Allt påmålat tvättar jag bort

Men du undviker att

Se på mig likaväl

Du struntar i allt

Jag har gjort

För vi kom för nära

Och nådde en gräns

Som det kostar att trampa på

Den gränsen är farlig

I hjärtat det bränns

Att aldrig det bliver

Vi två

Om livet faller samman

I många bitar små

Du ser åt någon annan

Då är det dags att gå

För om du stannar enbart

I dålig relation

Av feghet är det solklart

Dags för separation

Om ingen känsla finns där

I hjärtats inre vrå

Då sammanhållning tär mer

Än du nå'nsin förstå

För känner du ej ljuset

Som kallas kärleken

Då faller hela huset

Då mår du bäst allen'

Bakom det vackra skal

Som du stolt håller fram

Där fylls du utav kval

Och känslor full' av skam

Du visar blott en yta

Som blankpolerad är

De krafter börjar tryta

Som denna bonad bär

För även om du värna

Om framgång där du gå

Så är din inre kärna

Och äkthet svår att nå

Om du så bakvänt tänka

Att lyckan köps för guld

Och annat sån't som blänka

Då ökar blott din skuld

Ty vägen till din lycka

Och äkta harmoni

Är att om andra tycka

Och släppa själen fri

Mörker i mitt hjärta

Har du slagit rot?

Du orsakar mig smärta

Säg finns det ingen bot?

Jag ler med mina ögon

Jag smilar med min mun

Men isen därinunder

Är bräckelig och tunn

Med tunna svaga armar

Jag håller en fasad

Men under alla lager

Så är jag inte glad

Det onda som mig ristar

Det tar all energi

Och om jag mig ej misstar

Det kommer så förbli

Du mörker i mitt hjärta

Har du slagit rot?

Du orsakar mig smärta

Säg finns det ingen bot?

Bojorna lossar, du bryter dig fri

Du tar dina egna beslut

Åter så fylls du av kraft inuti

När du tar dig från borgen ut

Därute ler solen, det hörs fågelsång

Och luften du andas är ren

Ej mer går du molen i fängelsegång

Det spritter i armar och ben

Än minns du i hjärnans små tunnlar och vrår

Den frihet du kände som ung

Då blott fantasin sätta gräns vart du gå

Du kände ej kättingen tung

Och nu efter år in och år ut med tvång

Du friheten kan återta

Du njuter nu gränslöst av fåglarnas sång

Du har aldrig mått såhär bra

I vissa relationer

Har jag än öppna sår

Och om jag drar mig undan

Jag hoppas du förstår

Det gör för ont att känna

På riktigt hur det känns

Jag vill mig inte bränna

Igen på det som bränns

Jag vill mig hellre gömma

Bakom mitt hårda skal

Och där försöka glömma

Allt ont som ger mig kval

Om jag får tid att läka

Och ta ett andetag

Kan tyngden i mig lätta

Jag tar det dag för dag

Varför bränner jag linan

Som du räcker fram

När du gör ett försök till kontakt

Varför gömmer jag mig

Under lager av skam

Av en mur som är ändlöst kompakt

Varför drar jag mig undan

När du tar ett steg

I en riktning som är positiv

Varför är jag så elak

Sarkastisk och feg

Varför är jag så negativ

Då jag skyller på andra

Jag fråntar mig själv

Det ansvar för vad jag har gjort

Och när ensam jag vandra

Och undrar varför

Den vännen jag hade gått bort

Jag vill inte göra
Så dåliga val

Jag vill vårda vänskap jag får

Jag vill inte lida
Av helvetes kval

Jag vill inte ge andra sår

Så när du en lina
Till mig sträcker ut

Och frågar om jag den vill ta

Då tar jag emot den
Och knyter en knut

Och tändaren låter jag va'

Lågan har svalnat

Och veken böjts ner

Jag ler inte mer

När åt ditt håll jag ser

När slocknade ljuset

När dog vår passion

När stillnade ruset

Som var attraktion

Som rök gick det upp

Och som kol ligger kvar

Jag har många frågor

Men finner ej svar

Jag skrapar på askan

Men ser ingen glöd

Vår kärlek är borta

Vår kärlek är död