smspoesi

Skir spets emot ditt skinn

Och svart satäng därpå

Det känns så lätt i sinn

När klänningen dras på

Gott doftar kropp och hår

Som nyligt tvättat är

Du som en drottning mår

När smyckena du bär

I ansiktet du lagt

En omsorgsfull make up

Du skiner utav prakt

När du dig visar upp

För fest är du beredd

I utsökt kreation

Av alla blir du sedd

Du väcker sensation

Träden de knoppa

Och blommor slå ut

Våren har gjort sin entré

Drivor de smälta

Och solen till slut

Försiktig med strålar

Syns le

Små bäckar de rinna

På land och i stad

Och vattnar vår frusna miljö

Ja vintern försvinna

Från gräs och från blad

När värmen förvandlar

Dess snö

Se våren den strålar

Och skänker oss hopp

Att ljusnande framtid vi se

Var fågel och insekt

Var sprickande knopp

Ett löfte om livstro

Oss ge

När jag kommer nära

Ni sluter er ring

Och tystnar er konversation

Jag ensam får vandra

Till det ringer in

Och påbörjas nästa lektion

Ni ringer ej till mig

När sportlov det är

Eller när ni ordnar en fest

Jag ryggsäck med flera ton

Sorg går och bär

Ja livet det känns som en pest

Jag vill vara med i

Gemenskapen varm

Jag vill också vara er vän

Jag vill gå bredvid er

Och hålla er arm

Jag vill skratta åt era skämt

Men det kommer aldrig

Att ske vad jag vet

Så jag håller avstånd från er

Och bär i mitt hjärta

Som mörk hemlighet

Jag gråter när ni inte ser

Vad är det som driver

De val som du gör

I livets alla små beslut

Gör du som du känner

Eller som du bör

För att nå till målet

Till slut

Är livet en tävling

I att springa fort

Så du alla andra kan slå

Är det att prestera

Och få saker gjort

Eller saktar du ner

Då och då

För ångar du på

Som ett maratonlopp

Är det lätt tappa periferi

Utav takten bli fartblind

Glömma att sätta stopp

Kanske springer du

Målet förbi

Röd som kärlekens flammande kraft

Orange som apelsinens fruktiga saft

Gul som solens ljus så stark

Grön som gräset på vår mark

Blå som havets vatten vått

Violett som violen som doftar gott

Alla dess färger klär vår värld

Skänker vårt öga underbar flärd

Smyckar så fint varje fjäril och sten

Såväl himlens rodnad som trädets gren

Vår jord vore enformig, enslig och grå

Om den ej av regnbågens färger bestå

Jag blottar mig för dig

Och visar min själ

Allt påmålat tvättar jag bort

Men du undviker att

Se på mig likaväl

Du struntar i allt

Jag har gjort

För vi kom för nära

Och nådde en gräns

Som det kostar att trampa på

Den gränsen är farlig

I hjärtat det bränns

Att aldrig det bliver

Vi två

Sötvattenspärlan uppå tråd

Jag bär omkring min hals

På balen bjuds jag upp och så

Du för mig uti vals

På handen gnistrar en topas

Runt armen en rubin

Får du ej hjärtat mitt i kras

Så är du bara min

Om du rätt steg nu med mig tar

Ska du en nyckel få

Som leder till en underbar

Plats dit vi båda gå

Där porlar vatten

Blommor doftar, det hörs fågelsång

Vi finner skatten

Om vi dyker ner i källan trång

Ty djupt i brunnen

Uti skalet blänker pärlan vit

Får jag av dig en kyss på munnen

Går vi kanske dit

Brinnande blickar

Som helt suddar ut

Osynliga gränser som finns

Och även om du dig

Behärskat förut

Är det något du inte minns

Dina fingrar knappar

Så snabbt ett messáge

Så hemligt uti din mobil

Det flyger till mig

Genom trånga passage

Det når mig från hundratals mil

Du njuter av spänningen

I din bedrift

Att hemligt mig uppvakta så

Med ord formulera

Så snitsigt i skrift

Vad du tror mig upphetsad få

Du vill korsa gränser

Du vill längre gå

Än gemene man tycker är

OK enligt mallen

Och kan tyckas så

Så handlar du inte helt fair

Men otrohet komma

Och otrohet gå

Alltid det finns på vår jord

Beteendet sitter

I dig fast också

I kroppen och i dina ord

Om livet faller samman

I många bitar små

Du ser åt någon annan

Då är det dags att gå

För om du stannar enbart

I dålig relation

Av feghet är det solklart

Dags för separation

Om ingen känsla finns där

I hjärtats inre vrå

Då sammanhållning tär mer

Än du nå'nsin förstå

För känner du ej ljuset

Som kallas kärleken

Då faller hela huset

Då mår du bäst allen'

Jag vill ta din hand

Men vågar inte

Jag vill smeka mjukt din kind

Men är för feg

Jag vill omfamna dig

Och dra dig till mig

Jag vill borra in mig

I din mjuka tröja

Och dra in din doft

Jag vill leka med mina fingrar

I ditt lena hår

Jag vill drunkna i

Dina ljusblå vackra ögon

Jag vill kyssa mjukt din mun

Men gör det ej

Jag håller mig tillbaks

Bakom det vackra skal

Som du stolt håller fram

Där fylls du utav kval

Och känslor full' av skam

Du visar blott en yta

Som blankpolerad är

De krafter börjar tryta

Som denna bonad bär

För även om du värna

Om framgång där du gå

Så är din inre kärna

Och äkthet svår att nå

Om du så bakvänt tänka

Att lyckan köps för guld

Och annat sån't som blänka

Då ökar blott din skuld

Ty vägen till din lycka

Och äkta harmoni

Är att om andra tycka

Och släppa själen fri

Trots allt som du redan har

Finns det alltid mera kvar

Mer att köpa, mer att få

När ska människan förstå

Att var källa har ett slut

Vattnen börjar sina ut

Skogarna de skövlas ner

Alla arter finns ej mer

Om vi lyckan köper så

Är det nå't vi ej förstå

Att vi shoppar med så'n nöd

Att det kommer bli vår död

Elden som sprakar

Och värmer min själ

Underbar värme den har

Men kommer man nära

Den bränns likaväl

Som källa den ger och den tar

Vattnet eldens raka

Motsats ju är

Som svalkar med vågorna blå

Båd' fiskar det rymmer

Och båtar det bär

Dess känsla är svår att förstå

På jorden där växer

Båd' blommor och träd

Och all världens djur vandra där

På åkrarna vaja

Det vete och säd

Ja livet det frodar sig här

I luften där flyger

Små fåglarna fri'

Och vindarna leker tafatt

De fluffiga molnen de

Sveper förbi

Vid regnbågens slut finns en skatt

Ja eld, vind och vatten

Och jord bygger allt

De utgör våra element

De skildras i sagor

Som skrivs tusenfalt

De fanns här och finnes här jämt

Om du ej äkta kärlek

Som undre byggsten har

Då rasar hela bygget

Då finns det inget kvar

Ty livet måste byggas

På fast och solid grund

Om du ej övertygas

Så grunna du en stund

Designen är oviktig

Om du ej kärnfullt byggt

Din värld är inte riktig

Du sover inte tryggt

Så riv den upp och börja

Från början äkta om

Istället för att sörja

All kärlek som ej kom

Mörker i mitt hjärta

Har du slagit rot?

Du orsakar mig smärta

Säg finns det ingen bot?

Jag ler med mina ögon

Jag smilar med min mun

Men isen därinunder

Är bräckelig och tunn

Med tunna svaga armar

Jag håller en fasad

Men under alla lager

Så är jag inte glad

Det onda som mig ristar

Det tar all energi

Och om jag mig ej misstar

Det kommer så förbli

Du mörker i mitt hjärta

Har du slagit rot?

Du orsakar mig smärta

Säg finns det ingen bot?

Den lilla gråa gumman

En prick på jordens plätt

Hon går så strävsamt framåt

Hon har det inte lätt

När vinden henne piskar

Och kylan biter fast

Och någon henne viskar

"Du är bara till last"

Hon strävar ändå framåt

I karga vinternatt

Hon känner sig nog gammal

Hon känner sig not matt

När Karlavagnen lyser

Högt ovan hennes kropp

Hon tänker att hon fryser

Hon vill till himlen opp

När lilla gråa gumman

Drar livets sista pust

En änglakör i stämmor

Hörs sjunga av all lust

Och lilla gråa gumman

Lyfts upp till himmelen

Hon aldrig mera frysa

Och gå på krumma ben

Med lite rödvin i glasen

Blir middagen din till en fest

Det klirrar runtom på kalasen

När rödvinet skålas som mest

De sötsträva mörkröda droppar

Som letar sig i strupen ner

De frisätter anspända kroppar

Befriande verkan de ger

När vinet till läpparna föras

Och sinnet kan komma till ro

Då kan inte stunden förstöras

Och tankarna kan börja gro

Nej lovet till rödvinet skålar

Till drycken som friar vår själ

Som guldkant på middagen målar

Som förutspå lycka och väl

Som äpplet som dignar

I lustgårdens träd

Är du för mig förbjuden frukt

Och fast vi befinner oss

I samma värld

Så kan jag blott ge dig min sukt

Jag fylls utav längtan

Av dig och din kropp

De kyssar som får mig ur sans

Men vågar ej klättra

I trädkronan opp

Jag blickar på dig blott i trans

För fast jag ett bett

Utav äpplet vill ta

Och känna din mustiga saft

Så måste jag lustarna

Hålla tillbaks

Jag styr mina känslor med kraft

För ormen har re'n dig

Med gift sprutat full

På fingret ditt blänker en ring

Jag får dig försaka

För kärlekens skull

Av drömmen blir det ingenting

Svart emot vitt är som

Varmt emot kallt

Av motsatser vår värld bestå

Och stort emot litet

Som inget mot allt

Ja allting är uppbyggt som så

Att snabb är ej långsam

Och hög är ej låg

Nej tvärtom förhåller det sig

Att vild är en tam

Och rättvisa ej båg

Och du är nå'n annan än mig

För sitter nå'n uppe

Och blickar han ner

Så är där en helt annan sak

För inte är det något

Framme han ser

Om han riktar ögonen bak

En snäll är ej bråkig

En glad är ej sur

Nej hur skulle det väl se ut?

En rolig ej tråkig

Och det är väl tur

Att början på dikten är slut

På golvet är mannens kalsonger

Som jag har bett honom ta upp

Så många otaliga gånger

På oredan får jag snart krupp

På diskbänken orena muggar

Och smutsiga skedar och glas

Mot fastbrända rester jag gnuggar

Så faten går nästan i kras

På fönstrena kletiga avtryck

Och damm i varendaste vrå

Och får jag nå'n gång så ett städryck

Förfaller det åter ändå

Till ostädat vardagsinferno

Att jämt gå och småplocka i

Och fast det ser ut som ett skatbo

Trivs jag ändå bäst hemmavid

För ovanpå lager av småsten

Som katterna har släpat in

Där trippar små fötter på små ben

Som sitter på älsklingen min

Tiden går

Och vi förstår

Den sätter sina spår

På kroppen som var ung igår

Det sitter ridbyxlår

På huv'et tronar gråa hår

Och om vi nog ej får

En liten släng av gäddehäng

På armen där vi står

För dagar går

Och blir till år

Och när vi målet når

Då tiden vår

Har följt vårt spår

Som sällskap oss består

Som nyfödd ett oskyldigt barn blott du är

Helt utlämnad i andras vård

Allt helt nytt för dig är i denna värld

Men du lär dig mer varje år

Vid tio ett brådmoget skolbarn du blitt'

Som tusentals saker förstår

Du tänker och frågar om datt och om ditt

Du springer och hoppar och går

Vid tjugo år fyllda ditt hjärta är stort

Av kärlek och tro till en ann'

Ni skapar ett samliv och bygger ett bo

Du tror på er drömsaga sann

Vid trettioårsstrecket har ni egna barn

Som kräver er omsorg och tid

Ni nystar er samman i familjens garn

Förståelsen börjar bli vid

I fyrtioårsåldern då allt rullar på

I invanda inkörda spår

Du har valt en livsstil men kan dock ändå

Nya stiger se där du går

Vid femtio står du på livslinjens mitt

Du halva din resa har gått

Av erfarenheter du format ett kitt

Du mycket har sett och förstått

Vid sextio år fyllda tar arbetet slut

Och barnen har flugit sin kos

Med nyvunnen frihet kan du ge dig ut

Och öka din vishet en dos

När sjuttio strävsamma år gått förbi

Och kroppen är gammal och svag

Då minnena alltmer suddiga bli

Och tanken den blir allt mer vag

När åttio år lagt sig bakom dig hän

Och benen de börjar ge opp

Du upprepar samma sak om och igen

Ja gammal och trött är din kropp

Vid nittioårsstrecket behöver du vård

Precis som när liten du var

Och fastän du levt en faslig massa år

Så har du kanske några kvar

Vid hundra så blåser vi för dig salut

Och fast du måhända glömt bort

Och sanden i timglaset nu rinna ut

Så har du en livsresa gjort

En hjärna utan tankar

Ett vakuum inuti

Jag planlöst runtom vankar

Mitt mål går jag förbi

Jag kaffe flera koppar

Och kakor i mig satt

Om jag mig inte stoppar

Blir jag än mera matt

Mitt sinne och min hjärna

Töms på sitt innehåll

Jag kan emot ej spjärna

Den läcker som ett såll

Och fast jag fokuserar

Här i min stilla sal

Min tanke leviterar

Förvirringen total

Bojorna lossar, du bryter dig fri

Du tar dina egna beslut

Åter så fylls du av kraft inuti

När du tar dig från borgen ut

Därute ler solen, det hörs fågelsång

Och luften du andas är ren

Ej mer går du molen i fängelsegång

Det spritter i armar och ben

Än minns du i hjärnans små tunnlar och vrår

Den frihet du kände som ung

Då blott fantasin sätta gräns vart du gå

Du kände ej kättingen tung

Och nu efter år in och år ut med tvång

Du friheten kan återta

Du njuter nu gränslöst av fåglarnas sång

Du har aldrig mått såhär bra

Snön faller dunlätt på landskapet kallt

Ett täcke så vitt breder ut

Den bäddar på skogen och havet och allt

Flingor faller som fanns inget slut

Ty de är miljoner som falla från skyn

Oändliga är dess sigill

Och fast milliarder re'n landat på byn

Lik' många de falla därtill

Fast ingen den andra är lik närapå

Ett mönster den har som är sitt

En unison massa de bildar ändå

Ett täcke som gnistrar så vitt

På trädet en gren och en kvist och en knopp

Som sträcker sig högt emot himmelen opp

De hundratals vägar de grenarna gå

Som fullt utav små val på vägen bestå

Ibland går min tanke på äventyr ut

Vad byggde den grenen, ja vilka beslut?

Vill jag i mitt liv nå ut till kronans topp

Eller skänker jag ödet och andra mitt hopp?

Om bladen de vissna och jag tappa bark

Vårdar jag roten, ja kämpar jag stark?

Eller låter jag vindar och torka mig ta

Tänker jag att det är nog lika bra?

För om jag valt galet, nått ut till fel gren

Är det då för alltid hugget i sten?

I vissa relationer

Har jag än öppna sår

Och om jag drar mig undan

Jag hoppas du förstår

Det gör för ont att känna

På riktigt hur det känns

Jag vill mig inte bränna

Igen på det som bränns

Jag vill mig hellre gömma

Bakom mitt hårda skal

Och där försöka glömma

Allt ont som ger mig kval

Om jag får tid att läka

Och ta ett andetag

Kan tyngden i mig lätta

Jag tar det dag för dag

Snälla du

Kan du inte bara värma mig

Jag fryser nu

Och vill gärna söka skydd hos dig

Du är stark

Och jag behöver någon som kan va'

Säker mark

Under mig när jag släpper taget

Värm mig nu

Vi har ej

Känt varandra särskilt länge än

Men för mig

Är du redan kär och trogen vän

Det känns bra

Att du är så omtänksam och trygg

Och att ta

Dig i famnen skänker mig skydd

Värm mig nu

Om du bara räcker fram en hand

Kan jag guida dig till vänskapens land

Vi kan knyta starka hållbara band

Vandra stilla över varm sandstrand

Stå och titta vid horisontens rand

Vara nära och prata litegrann

Vara tysta ibland

Jag sitter på fiket och tänker

På dig och de sidor du har

Om jag dig behöver du finns där

Du är så sympatisk och rar

Av alla de mänskor jag stött på

Av dem är du mest originell

Du tänker och frågar såsom få

Men mest är du vänlig och snäll

Du sätter dig själv efter andra

Ger omtanke och goda råd

Och aldrig du nå'n skulle klandra

Som inte på din linje går

Du är öppen för alla röster

Som hos dig vill göra sig hörd

I din famn kan man söka tröst när

Man av något har blivit störd

Du ger av din värme till alla

Som fallit och rest sig igen

Och om jag dig något ska kalla

Jag tror jag dig kallar min vän

Som marionetten är jag fäst vid dig

Jag följer dig vart du än går

Om du knäpper fingret du styr över mig

Jag sprattlar och dansar och slår

Med tunna små trådar du håller min kropp

Jag lyder så blint minsta vink

Om du lyfter fingret så gör jag ett hopp

Manövrar mig gör du så flink

Men skulle du tröttna du mig kastar bort

I bortglömd och ostädad vrå

Jag slår mig i skallen och blir full med lort

Men det tänker du inte på

För du hittar nya trådar att dra

Du finner en ny marionett

Vars liv du reglerar hur allting ska va'

Du styr honom på alla sätt

Men om dig ett blott litet råd jag får ge

Här bort från min ensamma vrå

Är det att hans trädockehjärta få se

Jag tror att han älskar dig så

Tro

Tack för att du tror på mig

Jag ser i dina ögon att du tror på mig

Jag känner hoppet fylla varje hörn av kroppen

Då jag känner att du ärligt tror på mig

Se

Du ser på mig

Och dina ögon glittrar av din fasta övertygelse

Att jag kan klara mig

Själv

Du ger mig självförtroende att klara av var grej

Som du anförtror mig

För du vet jag sviker ej

Tro (...)

Mod

Jag samlar mod att överträffa alla mål jag får

Och dem vet du att jag når

Jag vet att allting går

Lust

Jag känner lusten fylla mig i varje liten cell

Jag lyfts av tanken att du tror på mig

Jag tror på mig själv

Tro (...)

Varför bränner jag linan

Som du räcker fram

När du gör ett försök till kontakt

Varför gömmer jag mig

Under lager av skam

Av en mur som är ändlöst kompakt

Varför drar jag mig undan

När du tar ett steg

I en riktning som är positiv

Varför är jag så elak

Sarkastisk och feg

Varför är jag så negativ

Då jag skyller på andra

Jag fråntar mig själv

Det ansvar för vad jag har gjort

Och när ensam jag vandra

Och undrar varför

Den vännen jag hade gått bort

Jag vill inte göra
Så dåliga val

Jag vill vårda vänskap jag får

Jag vill inte lida
Av helvetes kval

Jag vill inte ge andra sår

Så när du en lina
Till mig sträcker ut

Och frågar om jag den vill ta

Då tar jag emot den
Och knyter en knut

Och tändaren låter jag va'

Lågan har svalnat

Och veken böjts ner

Jag ler inte mer

När åt ditt håll jag ser

När slocknade ljuset

När dog vår passion

När stillnade ruset

Som var attraktion

Som rök gick det upp

Och som kol ligger kvar

Jag har många frågor

Men finner ej svar

Jag skrapar på askan

Men ser ingen glöd

Vår kärlek är borta

Vår kärlek är död

Du är så stark

När du din glädje sprider överallt

Du vinner mark

Ditt goda budskap vinner tusenfalt

Över skuggor

Som kastar mörker

Gör det mörkt och kallt

Dova stämmor

De tystna ner från bas, tenor och alt

Tappa klangen

Din skönsång övervinner

Ont och kallt

Du är ljuset

Som strålar fram så varmt

Du är fadern

Som skyddar svagt och armt

Du är modern

Som står för sanningen

I din närhet

Känner jag mig hel igen

Likt hamstern i sin hamsterbur

Du sitter i din trånga kur

Och vänder papper som en tok

Du ångar på såsom ett lok

Som eldar kol med väldig fart

För att ditt papper vända klart

Säg är du fångst i klockans lås?

Ditt liv förspills i detta bås

Därute kvittrar fågelsång

Men du är fast i buren trång

Ditt hjärta tickar snabba slag

Igår, idag och nästa dag

Allting ska hinnas helst igår

Du nonchalerar hur du mår

Blott stress och press och nonchalans

När ska du ge ditt liv en chans?

Kom håll min hand

Jag vill så gärna vara din vän

Vi knyter band

Som sedan aldrig lösas upp igen

Jag tycker om

Det sättet som du tar dig tid för mig

Och aldrig som

Jag tvekar göra samma sak för dig

Var min vän

Håll min hand

Gör mig vis

Knyt ett band

Och nå'n gång

Då ibland

Ta en kaffe och bara sitta tysta

Du är nog på

När du förklarar din ideologi

Men det får gå

För jag delar din livsfilosofi

Det är nog så

Att du får mig att må så bra igen

Båd' inuti

Och utanpå då jag har fått en vän

Var min vän

Håll min hand

Gör mig vis

Knyt ett band

Och nå'n gång

Då ibland

Vila mot mig stilla

Ditt huvud mot mitt bröst

Jag gör dig aldrig illa

Jag skänker bara tröst

När dammen i dig rämnar

Och sorgen forsar fram

Jag dig ej ensam lämnar

Jag bär dig i min famn

Jag bygger bo omkring dig

Och är du trött och sjuk

Så kryp bara intill mig

Jag puffar kudden mjuk

Jag dina tårar torkar

Om allting rasar sam'

Att bära dig jag orkar

Jag bär dig vägen fram

Så vila mot mig stilla

Ditt huvud mot mitt bröst

Jag gör dig aldrig illa

Jag skänker bara tröst

Ett dammkorn som seglar så märklöst förbi

Hur känns det att vara så luftig och fri?

Att flyga i luften som vore den mark

Att virvla i vindar ut över en park

Att stiga till väders om kom det en dust

Att så reagera på blott liten pust

Att signa och digna och snurra av blåst

Av klocka och måsten är du alls ej låst

Som männska som sliter och släpar med boj

Istället du virvlar runt lättsam och loj

Du dammkorn som seglar så märklöst förbi

Hur känns det att vara så luftig och fri?

Idag har jag feber

Igår var det krupp

Av sjukdomar får jag ej nog

Nu strular min lever

När jag räknar upp

Allt jag tror jag har utan fog

Nog hugger det till

I min tolvfingertarm

När jag ätit vitkål så stark

Och alltid det krasade till

I min arm

När jag ramla' på asfaltsmark

Och binjuren

Förstår jag mig inte på

Att den jämt ska styra med mig

Och spasmiska ryckningar

Drar i min tå

Säg bråkar din kropp så med dig?

Min nacke har vridit sig

Helt ur sin led

Och satt sig bestämt i en spärr

Och vattkoppor spritt sig

På kroppen de med

Och byggt sig en stjärnbild av ärr

Nej nu är jag trött på

Min kropps äventyr

Den vill överallt vara sjuk

Om jag sätter mig här

Helt stilla och syr

Inte krånglar väl med mig min buk?

Men om ögat blir blint

Och min känsel går ner

Då kan det bli alldeles fel

För om det slår slint

Och om jag inte ser

Syr jag 'hop varenda kroppsdel

Ett band utav gummi

Är kärleken lik

Och fast du vill hålla min hand

Uppvakta med blommor

Och så'n romantik

Behöver jag avstånd ibland

För kommer du nära

Kan styrkan avta

Som håller vårt band lagom spänt

Och för att ej spräcka

Får du ej heller dra

Nej lagom är bäst har jag känt

Vårt gummiband kräver

En väl avvägd dos

Av närhet och avstånd ibland

För kärleken spricker

Och flyger sin kos

Om vi inte vårdar vårt band